Tags: Festival | Göteborg

Ännu en dag med minimalt med tid att skriva av sig. Idag vart det dax för genrep för mitt husband inför Back Yard Blues jam under Åmåls Bluesfest. Några saker vill jag iaf nämna om sista dagen under Bluespartyt.

Ja vädrets makter var ju definitvt med oss i år. Kunde det blir varmare? Japp. Trots den tryckande värmen kändes det spontant som bluesälskarna mötte upp och som vanligt blev det tätt med folk framåt kvällen. Att festivalen var välbesökt fick jag bevis på när det var dax för middag. Vad gör man när man står där med en tallrik och två glas vin och ingenstans att sitta? Jorå 'satte.
Ok. Några ögonblicksbilder från lördagen var det ju.

Blues Jam Gbg är den senast reinkarnationen efter att Café KoM la ner den verksamheten förra året. Numer ett samarbete med Göteborgs bluesförening och som normalt huserar på Jazzå mitt på Andra Långgatan. Ett vällovligt initativ som jag hoppas kommer igen nästa festival. Tyvärr var det lite ont om basister så jag fick hoppa in några extra gånger. 

Blue King Orchestra som till vissa delar består av medlemmar från Hill Blues Unit har tagit sig an musik komponerad eller framförd av BB King. Jag hann inte lyssna så länge men facineras hur många låtar man kan associera med legenden BB King. En veritabel skattkarta av klassisk blues. Mr Bo vikarierade för Stefan Sandberg bakom gitarren och såg helt klart ut att trivas.

Bill Abel såg vi redan kvällen innan bredvid Cadillac John och denna dagen två gånger till. Dels under egen hatt och senare även tillsammans med T-model Ford. Bill Abel är killen som bygger egna Cigar Box Guitars och ibland är det dom mest galna konstruktioner. Dessutom var de tydligen till salu. Den presumtive köparen fick iaf en demo av de flesta instrumenten innan. Mest fascinerad var jag av två gitarren med hals av drivved och en ensträngad historia som verkade komma från ett före detta borstskaft. På den sista petade han fram en lysande version av Muddy Waters Can't be satisfied. T-model Ford må vara äldre än BB King och med ett spel som man kan vänta sig av en 90åring men fram kommer ändå ett spjuveraktigt leende mellan låtarna och munhuggande med publiken. Mer än ett Kodak moment där. Ett (eller hur man nu tänker när man räknar med Cadillac John och Bill Abel) unikt tillfälle att höra bluesen från källan. Nämnas i sammanhanget ska oxå Bert Deivert på sin plåtmandolin och Mr Bo's trummis Sverker Stenbäcken, båda vikarierande i dessa konstellationer med gentlemännen från Mississippi.

Jag återkommer senare med fler reflektioner och en summering från denna soliga och varierande festival.

Bro' blues/