Tags: Festival | Göteborg

När jag skriver detta är det lördag. Snart dax att åka till Bel Parc för eftermiddagsjam. Ska bli sketakul. Det betyder oxå att dagens betraktelse över fredag kväll blir lite summarisk och allt kom inte med. Here we go.

Eldrupeed. Jag gillar blues. Jag älskar blues. Blues är min passion. Men innan bluesen grep mitt hjärta totalt så fanns det en hjälte. En hjälte som fortfarande ensam står för 10% av min skivsamling.
Jag pratar om Frank Zappa. Jag älskar Zappa. Eldrupeed älskar Zappa. Nu spelar Eldrupeed inte bara Zappacovers utan bekänner sig till områdena kring blues, rock och progressive. En sak är säker iaf. Franks ande vilar tryggt och djupt i dessa unga killars musikantsjälar. Jag hade inte en susning om vad jag skulle få uppleva och det blev knock out. Det kommer en platta senare i höst och jag kan inte vänta.

Cadillac John, Bert Deivert & Bill Abel. Redan innan framträdandet träffar jag Bill Abel. Han visar upp en av de Cigar box gitarrer han har med sig till försäljning. Halsen har ingen greppbräda utan består av en krokig och skruvad bit drivved. Jag undrar stilla om detta är mojo . "You can only play this with a slide" säger han. Det visar sig sen räcka bra. När Cadillac John sätter sig ner och tar upp ett munspel så känner jag. Nu är det på riktigt. 'Cadillac' John Nolden är med sina 83 år bara två år yngre än BB King. Han var 11 år när Robert Johnson dog. Jag tar några foton på Cadillac John och bandet, sätter mig sen ner och bara njuter.

Erja Lyytinen. Jag har sett denna traktör av framför allt slidegitarr en gång. Det var i Mönsterås 2009. Det var kul i ca 10minuter. Sen blev jag och de som hängde vid staketet lätt störda på den finska kvinna i 30 års åldern som i ett mer än lindrigt onyktert tillstånd desperat sökte Erjas uppmärksamhet genom att skrika på finska, tjoa och vifta med armarna. Så denna gången hoppades jag på att kunna njuta fullt ut av musiken. Det är inte renodlad blues som hon spelar, och lyssnar man på plattorna så är det ännu större spridning på stilarna. Hennes attityd är däremot blues med en smula rock. Detta går bara inte att ogilla. Läckert. Jo just det. Jag kan bara inte låta bli att igen nämna basisten Matti Vallius. Han är ett under av coolness där han står och bar matar fram ljuva basgångar.

Trickbag's Blues Harmonica Blowout. Det här är inte lätt. Jag börjar nämligen få slut på de synonymer som hjälper mig att beskriva detta. I Tidaholm för en månad sen med samma setup bland munspelarna var jag lyrisk. Och då var det +9 grader och regn. Nu blev det närmast en tropisk kväll och bandet kokade. Jösses blir min enda kommentar. Jo en liten skillnad i setup var det faktiskt. Matti Ollikainen på piano och Thomas Hammarlund på gitarr. Vad månde detta utvecklas till? Framtiden blir i alla fall spännande för Blues Harmonica Blowout.

Bro' blues/