Tags: Festival | Karlskoga

En vecka. Nästan två. Det visad sig vara svårt att värka fram denna text. Inte svårt pga av innehållet utan helt enkelt för att jag tydligen har ett jobb oxå. Hoppas det inte känns för inaktuellt så här i efterhand. Här kommer iaf facit på min helgtripp till Karlskoga och en kompakt Rock och Bluesfest.

Innan avfärden från västkusten med kosan riktad mot Karlskoga var mitt förtroende för GPS-teknik på topp men nånstans norr om Mariestad tog den kärleken slut. Man läser ju om folk som så blint litar på sin lilla GPS att dom kör ut i skogen där ingen väg finns och liknande historier. Så tokig är inte jag och antagligen inte merparten av befolkningen heller. Problemet liggger väl mer i att om man inte kan lita på en rekommenderad färdväg så har den inget syfte! Ok, Jag kom över den besvikelsen och längtan till att komma fram och de väntande upplevelserna under kvällen tog över.

Väl framme och med vidare transport till min kompis som så generöst öppnade sitt hem för en eländig bluesnörd ägnade vi eftermiddagen först till inmundigande av några väl valda öl i den högre divisionen. Sen vidare i taxi till Kings som ligger vägg i vägg med kvällens "huvudperson" Wiktoria. Tyvärr gjorde detta att vi missade kvällens första gäng, Slowman band.
Tråkigt, men den mat som bars fram på Kings fick mig för en stund glömma detta. Framför allt en helt makalös oxfilé!! Pass 19.15, en kvart innan nästa band skulle gå på slank vi in på själva festivalen.

Lazy Roosters
De vann Scandinavian blues contest under Mönsteråsfestivalen 2008 och det var oxå där jag första gången såg dem live. Det här är fyra grabbar som var för sig framför sina instrument utan klander, and then some! Tillsammans är de... helt enkel ett jävligt tight band.
Ofta är det gitarr, sång och munspel som får fokus när det skrivs recensioner och Kjell Store (git) och Kent Liljedahl (hca/voc) behöver inte skämmas för fem öre. Jag får mitt lystmäte av sköna gitarrslingor och munspelsnörden i mig får oxå sitt.
Men jag vill sätta fingret på kompet denna gång.
För ett otränat öra är Kenth Olsson (dr) och Per Stenmark (bs) betydelse lätt att missa för ibland gör de precis det som kompet ska göra. Lägga en grund som resten av bandet kan bygga på. Men inte alltid bara detta, för det glänser till titt som tätt och det är enligt mig i dynamiken mellan bas och trummor som grunden till det vi kallar sväng eller groove finns. Olsson o Stenmark har just den spänsten.
Jag hoppas Lazy Roosters får fortsatt ökad uppmärksamhet för det är de värda.

Gumbo
Jag såg Gumbo senast under Bluetones Allhelgonafest 2009 och där stuffade vi skiten ur våra skor. För det är som partyband som jäg själv mest njuter av denna mustiga gryta.
Jag har aldrig sett eller hört bandet göra ett dåligt gig o inte här heller. Men någonstans här var det dax för mina gamla fötter att bestämma så det blev softande på avstånd. De som hängde med framför scenen fick dock helt klart valuta för inträdet.

Jims Combo
Om dessa fyra drivna och erfarna herrar har det skrivits mycket om sen starten och själv minns jag lyriskt upplevelsen under Åmål's Bluesfest 2009 och stora scenen. Man kan rabbla löpmetrar om Jim Ingvarssons gedigna CV, Mikael Fahleryds skägg och dess betydelse för svänget i hans slimmade hundkoja, Stefan Dafgårds munspelssound (speciellt den vackra akustiska tonen denna kväll) och slutligen Martin Abrahamssons långa resa från scener som festivalen i Torrekulla eller Åmål's Junior Blues Prize 2002, fram till en fullfjädrad artist.
Men. Denna kväll så är det en speciell sak som fångar mitt öra. Sångrösten. Inte en röst utan rösten som instrument.
För ett ögonblick så känns det bakvänt. Ungdomen i sammanhanget, Martin, har ju en mustig och fyllig klang, modulerad och med en skön strävhet. Men. Sen upptäcker jag Stefans röst. Inte samma muskler men med ett klart skimmer med en egen kraft och karaktär som trots den mindre volymen ändå precist mejslar sig rakt igenom bandet och ut i publiken.
Det läggs ofta mycket fokus på gitarrhjältar och munspelsfantomer och med rätta. Men jag har alltid hållit sångrösten, och bluestexten högt. Oavsett om det är enkla ordlekar, smarta eller roliga berättelser så är sångaren, melodin, uttrycket och det man berättar ett lika viktigt instrument som resten av bandet. Och Jims Combo har två mycket bra såna instrument.
Bonus denna kväll: Stefan Dafgårds vackra munspelsförstärkare av märket Silvertone.

The Go Getters
Jag visste ingenting om detta band innan, hade inga speciella fördomar och därför egentligen inga förväntningar heller. Så här dax så säger ånyo mina gamla trampdynor ifrån så även detta band hör jag på avstånd. Men helt kort iaf.
Rockabilly som stil har aldrig fångat mig på samma sätt som blues, men jag erkänner dess plats i historien och den har en stor skara fans så dom lär ju göra ett och annat rätt.
Efter en skakig start så tar det sig. Jag hör ett band som ändå undviker dom vanliga och självklara schablonfällorna bland rockabillyn och leverar. Det dyker upp en o annan blues-stänkare, rak o stunsig tidig rock n roll etc. Det går till slut inte att avfärda. The Go Getters gör som sitt namn. Dom tar för sig, ordentligt, men ger oxå tillbaka till sin bitvis nytillkomna publik.

Och så plötsligt är det slut. Det är lite överraskande och oväntat varje gång. Den där känslan att man inte kan vrida tillbaka klockan samtidigt som minnena långsamt bleknar. De försvinner dock aldrig och det är med viss, men övergående tomhet som vi promenerar hem efter Karlskoga Rock & Bluesfest 2010. Vänta 45minuter på en taxi. Nä, tror inte det.

En nattmacka vid köksbordet och en sista muskulös jul-lager från Österrike rundar av innan Sandmannen skickar akuta telegram från Sahara.

Efter en välbehövlig sovmorron, en stark kopp kaffe så hoppar jag in i bluesmobilen och styr söder ut igen. Denna gången beter sig GPSen något bättre, men bara lite. Nästa gång lånar jag inte en ouppdaterad apparat utan får nog skaffa en alldeles egen.